LYCKHOLMS

Om befolkningen i Sverige råkat missa att det är valår i år (kanske har man inte sett något av debatt programmen på TV, inte sett de små valstugorna på torget, inte lagt märke till de affischer som hänger i princip överallt, röstkortet som skickats hem m.m.) kan jag upplysa om att det är riksdagsval nu i september. Vi är just nu klassade som utlandssvenskar och får därför poströsta eller åka till ett konsulat/ambassad.  Vi är avregistrerade så vi kan endast rösta i riksdagsvalet och inte till kommun eller landsting. Nu på morgonen var jag iväg till posten och skickade våra röster. 

Man måste ta sin chans att kunna påverka. I Sverige och i många andra demokratier tar vi denna möjlighet förgivet. Vi glömmer bort hur det kan vara i andra länder där man måste smyga med sina åsikter och till och med kan bli av med livet på grund av dem. Det är för många som inte tar chansen att rösta, kan man inte bestämma sig för vilket parti, ja men rösta blankt då. Du har ändå lagt din röst.

Så, ni röstar väl i valet?

När jag gick ut genom dörrarna försökte jag övertyga mig själv om att jag kunde känna doften av höst. Där bland alla andra dofter fanns det, HÖST. Jag såg löven bli orangea och frasiga, luften var fylld med en sval och frisk doft, himlen var lite lätt molnig och duggregnet var inte långt borta. Efter 20 meter kunde jag inte lura mig själv längre. Doften av höst fanns inte, inte det andra heller. Istället var det bara varmt och fuktigt (på fel sätt).

 Jag försöker dock se positivt på det hela, 33 grader är ju inte illa det heller. Jag får massa D-vitamin och behöver inte frysa.

Idag på eftermiddagen fikade jag med min kinesiska kompis, hon kunde nämligen inte vänta på att få veta allt om Chengdu. Vi möttes som vanligt på Starbucks och pratade om allt möjligt. Vi kom in på ämnet mat och jag sa att jag inte tycker att det är särskilt roligt att laga mat. Hon svarar att det är så lätt och bra att laga sin egen mat. Man vet att grönsakerna är ordentligt sköljda och att oljan man har är av god kvalité. Ja visst höll jag med, men det ändrar inte på det faktum att jag tycker att det är tråkigt. Vad jag har hört så lagar inte de yngre mat längre utan förlitar sig på föräldrar och mor- och farföräldrar.  Hon berättar att hon lagar mat allt som oftast och jag känner mig lite imponerad. Tills det kommer fram att hon lagar samma mat måndag-torsdag. Varje middag dessa dagar består av; morot, potatis, buljong och eventuellt lite kött (kan ha glömt någon ingrediens). Till detta serveras ris. Fredagar är pastadagen och på helgen äter de hos hennes föräldrar.  Hon berättar lite nöjt att hon fått sin dotter och man att vänja sig vid detta. Ibland händer det att dottern klagar på den enformiga middagen, men svaret blir då att miljoner barn runt om i världen svälter och att man ska vara tacksam för maten man får (iofs sant)

 När vi skiljs åt tycker hon att jag ska gå och köpa färsk frukt och grönsaker och gå hem och öva på mina matlagningsfärdigheter (har nämnt att jag ska handla samt att jag borde laga mat). Jag måste trots allt vara ordentligt förberedd då jag blir förälder.  

Ofta ligger fabrikerna mitt ute i ett industriområde och man blir allt som oftast förvisad till personalmatsalen. Ofta har de långbord, skrikande mattanter och massor av folk som trängs. Ungefär som i ett fängelse.

I Qingdao i slutet av förra veckan fick jag en dos av hur det är att verkligen leva i Kina. Utrustad med ätpinnar och en plåt med små urgröpningar för olika små rätter fick man ställa sig i kön. Mattanterna slevade upp det man vill ha, och fort skulle det gå. Ingen betänketid. Det är bara att peka och hoppas på att det är gott. I värsta fall brukar riset gå att äta.

I dag var jag hos en leverantör i Suzhou där man hade tagit det hela ett steg längre. Engångspinnar i trä, soppskålar i plast. Över plåttallriken hade de trätt en plastpåse, vilket gjorde att när man var klar gick det snabbt: av med påsen och vips var det klart. Ingen disk! (Fast att äta på en plastpåse kanske inte är det lyxigaste...)

Andra dagen i Qingdao gjorde jag som de andra västerlänningarna med rutin: beställde mat Western style (På tallrik: kött och potatis)



//Hannes

När jag kom till flygplatsen i onsdags var flyget försenat på grund av vädret, ingen ny tid var satt. När de ca 1,5 timme efter att flyget skulle lyft började dela ut matkuponger, kände jag en viss oro. Fyra timmar efter ursprungstiden (22.00) lyfte vi och cirka en timme senare landade vi i Qingdao.

De röda flighterna är förseningar, jag var inte ensam om att vara försenad...


Det är väldigt viktigt att rätt personer sitter vid nödutgångarna på flygplanet. Först var det en äldre man och ett barn som satt vid en av nödutgångarna, men de fick byta med några andra som ansågs kunna klara av en ansvarsfulla uppgiften. De passagerare som satt vid dessa fick en särskild genomgång av flygvärdinnorna och uppmanades att läsa de orangea informationsblad som satt i sätet framför.  

Hannes åkte upp hit för affärer och jag bestämde mig att följa med, men kom med ett senare flyg. Verkligen inget jag ångrar, luften är frisk och sval! Torsdagen spenderades mest med att flanera omkring i regnet, utan något direkt mål. Gick längs med havet och kände brisen och bara njöt av att kunna gå utan att rinna bort. Det var/är sommar-Sverige-väder ute.



Försäljning längs havet; pärlor, pärlor, pärlor och snäckor

del av Beach nr 2 (tror jag) Finns totalt sex stränder här.



Efter att gått i några timmar hoppade jag på en buss som jag hoppades skulle ta mig till någon spännande plats. Det är aningens svårt att kunna läsa sig till var de ska då alla tidtabeller är skriva med tecken, dock visade det sig att de när man satt på bussen sa stoppen på engelska, precis som i tunnelbanan. På bussen frågade en gammal tant mig var jag kom ifrån och när jag svarade Sverige log hon, nickade och lutade sig tillbaka. Efter en lite stund knackade hon mig på axeln och frågade var Sverige låg någonstans. Sen pekade hon ut några platser som vi stannade längs, klappade mig på axeln, sa hej då och hoppade av. Jag satt kvar på bussen och hamnade till slut i gamla stan. Där det pågick vägarbeten både här och var. Kina är under uppbyggnad kan man säga och även här pågår det ett tunnelbane-bygge.



Gamla stan var väl trevlig och det kändes att stan inte är platt, utan lite ”kullig”. Jag lyckades gå i cirklar, då jag envist kom tillbaka till samma platser hela tiden.

Innanför ringen av män sitter fyra stycken och spelar kort.

Jag tröttnade och försökte hitta en taxi. Alla taxibilar var som bortblåsta! Till slut hittade jag en som tog mig tillbaka till hotellet.


Utsikten från hotellrummet på 32.a våningen

Qingdao är en trevlig stad och väldigt olik Wuxi på många sätt, men framförallt när det gäller naturen. Det är grönt och ligger vid kusten, men även husen ser annorlunda ut. Enligt Lonely planet kallar kineserna Qingdao för ”Kinas Schweiz ” och jag kan nog förstå hur de tänker där.