LYCKHOLMS

Kinalivet är över, men minnena finns kvar.

Bloggen stannar av och kommer inte att uppdateras något mer.

Fapiao är det kinesiska ordet för kvitto. I Kina är kvitto inte riktigt samma sak som i Sverige, det visar i stort sett bara för hur mycket man har köpt och att butiken, restaurangen eller vem det nu är som ger dig kvittot betalar skatt.

 

Ute på gatorna ser man med jämna mellanrum klistermärken med tecken samt mobilnummer, vissa är bortskrapade och vissa är nya. Dessa klisterlappar fungerar som en reklam, en reklam för sådant man inte får sälja, t.ex. fake fapiao. Företag som inte är registrerade och inte betalar skatt kan köpa dessa fapiaos för en betydligt mindre summa än skatten de skulle behöva betala.

 

För att få så många företag som möjligt att betala skatt har regeringen infört ett lotteri i dessa kvitton där man som kund kan skrapa fram en vinst, detta för att få fler människor att be om kvitton.

Att vara förälder är väl aldrig helt enkelt. Det är oro för barnen, ”rätt” uppfostran, värderingar som förs vidare bland mycket annat.

 

I Kinaland verkar det som att man helt och fullt lever för sina barn. Barnen ser det som föräldrarnas plikt att det finns lagad mat på bordet, tvätten blir tvättad, huset blir städat, att det finns en bil i julklappen och ett hus i födelsedagspaketet.

 

Genom livet följer skuggan av press, en press att lyckas. Först går man i skolan där föräldrarna lägger ut stora summor pengar, viss föräldrar slutar sina jobb för att hjälpa barnen med skolan. Vissa skolor erbjuder lördagsklasser, och kön är lång för att få komma med. Måndag till fredag går tolvåringarna i skolan mellan ca 7.00- 16.30. Konkurrensen är stor, varje år tar cirka 6 miljoner examen från universitetet.  Jag skulle tro att stressen för hus-bil-barn startar innan dess. Har killarna varken bil eller hus när det är dags att seriöst börja dejta ser framtiden inte särskilt ljus ut. Ingen vill gifta bort sin dotter till någon som inte kan ta hand om henne. Huspriserna stiger dessutom just nu i en nästan okontrollerbar hastighet och för en förstegångsköpare krävs en insats på 30 % , är man andragångsköpare är det 60 % som gäller. Även om många fortfarande vill ha söner är det de som verkar få dra det ekonomiskt något tyngre lasset, det är de som skall förse sin son med bil och hus. När barnbarnet sedan kommer är det dags att gå i pension och på heltid vara barnvakt.

 

Det kan verka knepigt och till stora delar tycker nog jag också det, men det hela gör också på något sätt att man inte tappar banden till familjen, som vi i Sverige gör i många fall. Genom att farfar/morfar passar barnen blir kontakten dem emellan stark, gammelföräldrarna blir ingen man måste åka till två gånger om året, då det är födelsedagsfirande. Att vara en del av kollektivet har klart fördelar, precis som det starka individualistiska.

 

Idag har vi varit hemma i Sverige i exakt två veckor. Två veckor som sprungit iväg.

Vi bor i en tillfällig lägenhet i Västerås och den 2a maj flyttar vi till vår "riktiga" lägenhet, även den i Västerås. Många frågar "Ja men hur känns det att vara hemma nu då?". Det är faktiskt inte helt enkelt att svara på den frågan. Det har det än så länge inte funnits tid att koppla av och tänka efter. Det har varit jobb, kalas, umgänge med vänner och familj m.m. Än så länge känns det som att vi skulle kunna vara på semester (bortsett från jobbet), jag tror att om några veckor, att vi då kommer att förstå att vi inte ska åka tillbaka snart, att vi inte längre bor i Wuxi.

Torsdag klockan 17 en timme försenade klev vi ut ur planet. Lite lätt trötta gick vi för att hämta upp vårt bagage. Vi hade fem incheckade väskor som alla var fyllda till max. En väska kom, sen den andra, den tredje, den fjärde, men vart var den femte? Den femte väskan med i storts sett alla Hannes kläder. Vi väntade och väntade, men när bandet slutade rulla och luckan stängdes kände vi att det kanske var dags att gå till disken och fråga efter den. Vi lämnade telefonnummer och gick lite uppgivna mot ankomsthallen för att sedan ta bussen till Västerås.

Där stod Hannes föräldrar och några vänner med ballonger, tutor, skyltar, glas med dryck, svenska flaggor, hurrarop och kramar och semlor!

Det var en välkomnande det och vi blev jätteglada

Nu är vi lite lätt inne i Kinatid och vaknar 5 på morgonen, men det är ändå bättre än 2 eller 3.

I natt är det sista natten i Kina, och de senaste dagarna har vi spenderat med att göra så många saker som möjligt, just en sista gång.

I söndags efter ett antal timmars försening flög vi vårt sista inrikesflyg, i tisdags gick vi för sista gången ut ur lägenheten, vi åkte tåget till Shanghai för sista gången. Till och med sådana saker som att byta vattenbubbla har blivit räknade.

Det är fortfarande med väldigt splittrade känslor som vi åker hem. Det ska bli roligt att träffa alla vänner och familj och att dricka vattnet ur kranen, men jag kommer sakna många saker här.

Shanghai visade idag upp sig från en fantastisk sida med sol, värme och klarblå himmel.

Imorgon 16.00 väntas vi landa i Sverige.

Kommer man till Dali för att undkomma alla turister har man kommit fel. Dali - den gamla staden är uppbyggd för turister och i var och varannat hörn kan man ta kort med kvinnor i traditionella dräkter, ibland med påfåglar som rekvisita. Det är tourgrupper överallt - både kinesiska och andra asiatiska och det säljs silversmycken och batik i varje liten shop. Dali ligger väldigt nära gränsen till Tibet och både varor och mat är klart inspirerade därifrån.

Runt staden går stadsmuren och bortom den finns stora berg i varje riktning. Vädret har varit strålande och varmt och efter kyliga dagar var sol och värme välkommet.

Trots turismen är priserna på mat och boende låga. För att vara så turistigt är Dali helt ok.

Blixtvisiten i Kunming ger ingen direkt kunskap om staden förutom att luften är dålig, människorna ser lite annorlunda ut i jämförelse med Shanghai och Wuxi och att dialekten är annorlunda.

Hade Kina haft olika tidzoner, som det borde ha så ligger vi just nu ungefär 1.5 tidzon närmare Sverige. Det blir mörk senare här, vilket är trevligt.

Imorgon väntar 30 minuters flyg och sedan är vi i Dali.

Efter cirka 48 timmar lämnar vi Guilin och flyger vidare till Kunming i Yunnan provinsen. Stoppet i Kunming blir kort för imorgon bitti 7.10 lyfter planer till Dali. 

Staden Guilin är inte den mest spännande jag varit i, det är omgivningarna runt staden som är det intressanta. Vi har inte gjort särskilt mycket under tiden vi varit här, mycket på grund av vädret. Vi har besökt en nattmarknad, tittat på pagoder, besökt stadsmuren och Solitary beauty peak, som inte var särskilt mycket mer än en kulle man kunde klättra upp för och ett gäng gula byggnader. Men som många andra gånger får man ut så mycket mer om man kan läsa sig till vad området innebär eller om man har en guide.

Vi lämnade ett regnigt Yuangshou och tillbringade 1.5 timme på en skumpig buss till Guilin. I Guilin skulle vi byta buss till Longsheng för att sedan ta oss vidare till Dazhai. Enligt vår guidebok skulle bussen gå från main busstation. Där svarade alla vi frågade Meiyou - Har inte. Till slut skrev en kvinna ner några tecken, sa buss 91 och knuffade iväg oss i riktning mot de lokala bussarna. Kalla och blöta gick vi lite uppgivet iväg mot busshållplatsen, där vi försökte lista ut vad kvinnan skrivit ner. Vi funderade fram och tillbaka och bestämde oss till slut för att hoppa på bussen och se vart den skulle ta oss. Efter 10 minuter stannar bussen vid en annan busstation som ser ny ut. Vi hoppar av och genast börjar en kvinna ropa Longsheng! Longsheng! till oss.



Vi hoppar på bussen och åker sedan i två timmar innan vi når den lilla staden Longsheng som är som många andra städer här: Under uppbyggnad. Där uppstår det återigen förvirring. Vart går bussen till Dazhai? Vi frågar och folk pekar och ropar och vi blir mer förvirrade. Efter 20 minuter dyker det upp en liten buss som det står: Special Bus To Dazhai Village. Den kändes rätt. På nästa buss och skumpa fram i delvis 20 km/h i 1.5 timme. Väl framme i Dazhai möts vi av en stor gate och inget mer. Två kvinnor pratar med oss och följer oss och efter några minuter kan man skymta några hus och där har vi Dazhai Village.



Det var regnigt och rått och vi bestämde ganska snabbt att vi endast skulle stanna i en natt, istället för två som var den ursprungliga planen. Dazhai är en Yao by, Yao är ett minoritetsfolk, där kvinnorna bär färgglade kläder och silversmycken. Byn är byggd för turister som vill ta sig en titt på risterrasser och det finns skyltar på engelska och kvinnor som hela tiden vill sälja saker till dig. Saker som går att hitta på vilken annan marknad som helst.




Vi gick runt i byn och såg det mesta på 15 minuter. Efter mycket tjat åt vi middag på det lilla hotellet där vi bodde. Vi festade loss på ris, stekta vilda grönsaker, stekt potatis och grönsaker, som var väldigt gott.



Är man väldigt bekväm av sig ska man nog tänka om innan man åker hit. Hotellet var byggt av trä, och det var endast de tre cm tjocka plankorna som utgjorde huset. Isolering var inget man jobbade med, inte heller någon form av värmekälla så som AC, element eller liknande. Vårt rum hade privat badrum, vilket visade sig vara en hål i golvet toalett som inte gick att spola och en liten slang med duschmunstycke. Eftersom vi var några meter ovanför havet var det ganska kallt, skulle tippa på 5-10 grader och det var inte med glädje man bytte om till sovkläder. På morgonen vaknade vi av dagsljuset som letade sig in i springorna i väggen. Vi gick upp, slängde på oss kläderna, åt några kex, betalade för rummet och gick till bussen.



Vi tillbringade ungefär 14 timmar i byn och totalt åtta med att ta oss dit och tillbaka. Det var spännande och resan dit gjorde det absolut värt det. Naturen är fantastisk och vägen slingrar sig likt en orm längs bergskanten och man kan med jämna mellanrum se långt ner, ibland kanske mer än man vill.

Nu är vi tillbaka i Guilin där det är kallt och regnigt, men vårt hostel har värme och varmvatten, så vi är mer än nöjda.

Idag har vi åkt Bambubåt på Li River. Att kalla det för Bamboo boat var väl kanske att ta i, det enda som var av bambu var de små "sofforna" man satt i, som för övrigt inte var fastskruvade i flotten. Vi började färden från hållplatsen klockan 10, åkte i cirka en timme, var tvungna att gå i land i 1.5 timme i lunchtid där det enda som fanns var små stekta fiskar. Fortsatte vår färd i 45 minuter, fick ta del av vyn på 20 yuan sedeln, åkte en liten shuttlebus in till XingPing, åt sen lunch, köpte örhängen, åkte skumpig buss tillbaka till Yangshou.

Efter 2.5 timmes flyg från Shanghai kom vi till Guilin. Efter ytterliggare 75 minuter i en bil kom vi till vårt hostel 4 km utanför Yangshou.

Det är ett otroligt landskap som bilder knappast gör rättvisa. Det är kalkstenstoppar var man än tittar, gles bebyggelse, kor och bufflar på vägen, ett helt annat Kina än vad vi är vana vid.



Vi hyrde cyklar och cyklade (!!) in till Yangshou, vilket var lite av ett äventyr. Inga vägskyltar och delvis lervälling till väg. Vi cyklade till och med inne i staden, vilken absolut inte var stor, men trafiken är fortfarande lite ma ma hu hu. Det cyklas och åks E-bike i fel riktning, ingen blinkers m.m. Ett äventyr rikare där.

Veckan har gått liite för fort och jag har inte riktigt hunnit med allt som stått på listan.

Vi har nu städat ur lägenheten och sovit vår sista natt, men ska tillbaka igen efter semestern och hämta de packade resväskorna och lämna nyckeln.

Jag har några saker som jag vill dela med mig av, men de får helt enkelt rapporteras i efterhand.

Det råder en viss rädsla för strålning här just nu i och med olyckan i Japan. Vilket har medfört att salt, soya och vinäger sålt slut på mataffärerna. Man vill åt Jod. Vatten bunkras upp och matförrådet fylls på. Enligt svenska UD och svenska ambassaden är det än så länge ingen fara här där vi är.

Imorgon flyger vi till Guilin och sen vidare till Yangshou.

Idag när flyttlasset gått och jag och Hannes blev ensamma igen gick vi ut på en promenad.

De håller på och bygger upp en ny gata en bit bort från tempelområdet. Av vad som går att se kommer det bli caféer, restauranger, butiker, hotell och gallerier längs gatan. Området ligger fint vid kanalen och har potential att bli riktigt bra. Jag har gått och kikat här lite tidigare och tänkte att Hannes skulle få se det innan vi åker härifrån.


kanalen vid tempelområdet



Det är inte så mycket som öppnat än, men vi gick till det som var öppet och drack lite te och köpte vykort på ett café. När vi sitter där kommer det in en tjej och en kille med kamera och mikrofon. Vi såg dem tidigare när vi gick in på gatan. De höll på med ett repotage och frågade om de fick ställa några frågor till mig. Så snart kommer jag synas på TV.



Intervjun (ungefär):
Reporter: Vad tycker du om det här caféet/baren?
Jag: Det är mycket trevligt.
Reporter: Hur smakar ditt te?
Jag: Det smakar mycket bra.
Reporter: Jag ser att ni hittat några vykort, ska ni skicka dem till er familj?
Jag: Vi kommer att skriva och skicka dem när vi kommit hem.
Reporter: Så era vänner och familj kommer att få fina vykort?
Jag: Ja precis.

Kanske inte den längsta eller mest uttömmande intervjun, men det var ganska roligt.

Igår efter utflykten tog Jessica oss till ett matställe för lite lunch/snacks/middag. Vi pratade tidigare under dagen om specialitéer från Wuxi och fick under måltiden smaka på dem. Först ut en skål med röd soppa och en sorts dumplings fyllda med fläskkött. Det finns två soppor att välja mellan, röd och vit. Det röda är lite starkare, men var inte jättestark, den var god. Sen serverades vi Xiao long man tou en sorts ångade dumplings som var söt i smaken. En god, men intressant smak. Maten från trakten är söt i karaktären.


hun tun


Xiao long man tou

En måltid bestående av fyra torra dumplings och en skål röd soppa med dumplings i gick loss på 16 svenska riksdaler.