Dragons backbone rice terraces
Vi lämnade ett regnigt Yuangshou och tillbringade 1.5 timme på en skumpig buss till Guilin. I Guilin skulle vi byta buss till Longsheng för att sedan ta oss vidare till Dazhai. Enligt vår guidebok skulle bussen gå från main busstation. Där svarade alla vi frågade Meiyou - Har inte. Till slut skrev en kvinna ner några tecken, sa buss 91 och knuffade iväg oss i riktning mot de lokala bussarna. Kalla och blöta gick vi lite uppgivet iväg mot busshållplatsen, där vi försökte lista ut vad kvinnan skrivit ner. Vi funderade fram och tillbaka och bestämde oss till slut för att hoppa på bussen och se vart den skulle ta oss. Efter 10 minuter stannar bussen vid en annan busstation som ser ny ut. Vi hoppar av och genast börjar en kvinna ropa Longsheng! Longsheng! till oss.
Vi hoppar på bussen och åker sedan i två timmar innan vi når den lilla staden Longsheng som är som många andra städer här: Under uppbyggnad. Där uppstår det återigen förvirring. Vart går bussen till Dazhai? Vi frågar och folk pekar och ropar och vi blir mer förvirrade. Efter 20 minuter dyker det upp en liten buss som det står: Special Bus To Dazhai Village. Den kändes rätt. På nästa buss och skumpa fram i delvis 20 km/h i 1.5 timme. Väl framme i Dazhai möts vi av en stor gate och inget mer. Två kvinnor pratar med oss och följer oss och efter några minuter kan man skymta några hus och där har vi Dazhai Village.
Det var regnigt och rått och vi bestämde ganska snabbt att vi endast skulle stanna i en natt, istället för två som var den ursprungliga planen. Dazhai är en Yao by, Yao är ett minoritetsfolk, där kvinnorna bär färgglade kläder och silversmycken. Byn är byggd för turister som vill ta sig en titt på risterrasser och det finns skyltar på engelska och kvinnor som hela tiden vill sälja saker till dig. Saker som går att hitta på vilken annan marknad som helst.
Vi gick runt i byn och såg det mesta på 15 minuter. Efter mycket tjat åt vi middag på det lilla hotellet där vi bodde. Vi festade loss på ris, stekta vilda grönsaker, stekt potatis och grönsaker, som var väldigt gott.
Är man väldigt bekväm av sig ska man nog tänka om innan man åker hit. Hotellet var byggt av trä, och det var endast de tre cm tjocka plankorna som utgjorde huset. Isolering var inget man jobbade med, inte heller någon form av värmekälla så som AC, element eller liknande. Vårt rum hade privat badrum, vilket visade sig vara en hål i golvet toalett som inte gick att spola och en liten slang med duschmunstycke. Eftersom vi var några meter ovanför havet var det ganska kallt, skulle tippa på 5-10 grader och det var inte med glädje man bytte om till sovkläder. På morgonen vaknade vi av dagsljuset som letade sig in i springorna i väggen. Vi gick upp, slängde på oss kläderna, åt några kex, betalade för rummet och gick till bussen.
Vi tillbringade ungefär 14 timmar i byn och totalt åtta med att ta oss dit och tillbaka. Det var spännande och resan dit gjorde det absolut värt det. Naturen är fantastisk och vägen slingrar sig likt en orm längs bergskanten och man kan med jämna mellanrum se långt ner, ibland kanske mer än man vill.
Nu är vi tillbaka i Guilin där det är kallt och regnigt, men vårt hostel har värme och varmvatten, så vi är mer än nöjda.
Vi hoppar på bussen och åker sedan i två timmar innan vi når den lilla staden Longsheng som är som många andra städer här: Under uppbyggnad. Där uppstår det återigen förvirring. Vart går bussen till Dazhai? Vi frågar och folk pekar och ropar och vi blir mer förvirrade. Efter 20 minuter dyker det upp en liten buss som det står: Special Bus To Dazhai Village. Den kändes rätt. På nästa buss och skumpa fram i delvis 20 km/h i 1.5 timme. Väl framme i Dazhai möts vi av en stor gate och inget mer. Två kvinnor pratar med oss och följer oss och efter några minuter kan man skymta några hus och där har vi Dazhai Village.
Det var regnigt och rått och vi bestämde ganska snabbt att vi endast skulle stanna i en natt, istället för två som var den ursprungliga planen. Dazhai är en Yao by, Yao är ett minoritetsfolk, där kvinnorna bär färgglade kläder och silversmycken. Byn är byggd för turister som vill ta sig en titt på risterrasser och det finns skyltar på engelska och kvinnor som hela tiden vill sälja saker till dig. Saker som går att hitta på vilken annan marknad som helst.
Vi gick runt i byn och såg det mesta på 15 minuter. Efter mycket tjat åt vi middag på det lilla hotellet där vi bodde. Vi festade loss på ris, stekta vilda grönsaker, stekt potatis och grönsaker, som var väldigt gott.
Är man väldigt bekväm av sig ska man nog tänka om innan man åker hit. Hotellet var byggt av trä, och det var endast de tre cm tjocka plankorna som utgjorde huset. Isolering var inget man jobbade med, inte heller någon form av värmekälla så som AC, element eller liknande. Vårt rum hade privat badrum, vilket visade sig vara en hål i golvet toalett som inte gick att spola och en liten slang med duschmunstycke. Eftersom vi var några meter ovanför havet var det ganska kallt, skulle tippa på 5-10 grader och det var inte med glädje man bytte om till sovkläder. På morgonen vaknade vi av dagsljuset som letade sig in i springorna i väggen. Vi gick upp, slängde på oss kläderna, åt några kex, betalade för rummet och gick till bussen.
Vi tillbringade ungefär 14 timmar i byn och totalt åtta med att ta oss dit och tillbaka. Det var spännande och resan dit gjorde det absolut värt det. Naturen är fantastisk och vägen slingrar sig likt en orm längs bergskanten och man kan med jämna mellanrum se långt ner, ibland kanske mer än man vill.
Nu är vi tillbaka i Guilin där det är kallt och regnigt, men vårt hostel har värme och varmvatten, så vi är mer än nöjda.
Kommentarer
Trackback
